Jag bantar mina naglar långa

Hold your horses innan ni reagerar på min besynnerliga rubrik. Jag ska förklara precis vad jag menar:

Det är nämligen så att jag har bitit på mina naglar sen, ja så länge jag kan minnas. Och precis som det finns folk som har bantat i halva sina liv har jag försökt sluta sen jag var 16. Man skulle kunna kalla det jojo-bantning – ibland har de varit fina, ibland har de varit rent ut sagt förjävliga. Det senaste jag provade skulle man kunna kalla för någon slags LCHF-metod. Jag använde bio sculpture och spenderade en väldig massa tid och pengar på en nagelsalong. Det var all in och ganska fett helt enkelt. De var superfina och längre än någonsin. Tyvärr råkade de bli lite för långa och gick av en efter en och plötsligt var jag tillbaka på ruta ett.

Det som var bra med det var dock att jag fick bort lite av vanan att alltid ha ett finger mellan tänderna. Nu känner jag mig helt enkelt inte lika sugen. Det jag håller på med nu kan nog snarast liknas vid en vanlig, hederlig äta mindre – träna mer metod. Jag gör i ordning dem med fina lack ett par dagar i veckan och skillnaden nu mot tidigare är att jag faktiskt inte känner för att tugga nagel längre. Man får ju en sorts tillfredsställelse av det som nagelbitare, men jag känner inte av det lika mycket längre. Just nu biter jag bara när jag är nervös eller osäker men då kommer jag ofta på mig själv.

Kort sagt känns det som att jag testar olika sätta att nagelbanta naglarna långa. Jag får se om något någonsin kommer att hjälpa. Just nu känns det ganska bra måste jag ändå säga :)

IMG_0320